Gör riktig kärlek alltid ont i hjärtat ?

Vissa dagar är jag rädd för allt till och med det som är vackert ...
Som min kärlek till R.
Den kärleken och det vi har byggt upp tillsamans är det vackraste jag har !
Och jag skräms av makten den har över mig.
För om den kan förändra mig så mycket laga mig och fylla mig med liv.
Måste den oxå kunna förgöra mig på ett ögonblick..'
Jag har stängt av hela mitt liv stängt av och stängt ute ,människor, känslor det är så jag har överlevt.
Jag har stängt av för att jag aldrig har varit trygg nog att kunna unna mig lyxen att älska någon till fullo.
Och kanske har jag ibland älskat men inte liatat...
Men jag både älskar och litar på R och ibland känns det som det läskigaste jag har gjort...
Hur fucked up är man då när minsta antydan till lycka gör en livrädd ???

Det är som att jag känner mig tryggare med någon som ger mig ett helvete för det är jag åtminstone van vid.
Det vet jag hur jag ska hantera...Jag stänger av.
Eller rättare sagt jag kopplar nog aldrig på..
Jag har varit avstängd så länge jag kan minnas.
Min mamma hatade mig redan i magen och jag tror att barn känner sånt.
Jag kom till världen med ett ilvrål tacka fan för det !
Kanske kände jag på mig vad som väntade.
Jag önskar att jag hade kunnat fortsätta skrika fortsätta vara arg det är åtminstone livskraft i det i ilskan..
Men jag blev sorgsen istället ledsen och tyst..liksom kraftlös det tar mycket energi att stänga av.
Tro mig inuti finns den där lilla nyfödda kvar, den skriker ut sin ångest och besvikelse över att behöva komma till världen under sånna jävla skit villkor...Att läggas i famnen på någon som redan hatar en ibland känns det som att det hade varit barmhärtigare om de hade avlivat mig direkt istället för att skicka hem mig .


på nån jävla flummkurs som min Pappa skickde mig på när jag var 18 satt kurskledaren och sa att i pausen skulle
 alla gå och ringa sina föräldrar och säga att man älskar dom..

- Jag gick fram till henne och sa men tänk om man inte gör det då,jag älskar inte min mamma ?
Då sa den vidriga kärringen

- Men det är klart att du gör det är ju hon som har gett dig livets gåva
Och jag sa

- Ja men vem har sagt att jag är glad och tacksam för det, vem har bestämt att livet ,hur jävligt det än är alltid är en gåva.

Då tittade hon på mig som att det var det sjukaste hon hört och jag min idiot jag skämdes....'
Fast Det var  hon som borde skämmas vem fan var hon att sitta och tala om för folk hur de ska tycka,tänka och känna om sina föräldrar..


De gånger jag och R haft problem bråkat och nästan gjort slut
Har jag aldrig ens smakat på sorgen.
Jag har hamnat i något slags chocktillstånd.
Chock är vad kroppen tar till när sinnet rinner över,chock är vårt skydd mot psykos, total galenskap och en sorg som är så stor att den slukar allt som kommer i dess väg..
Den dagen det tar slut mellan oss kommer jag att bli galen på riktigt..
Och det är fan så orättvist för det handlar inte ens om något så banalt som att jag skulle älska honom mer...
Jag tror faktiskt att vi i grunden älskar varandra ungefär lika mycket..
Det handlar om olika utgångslägen......Det handlar om vad man har råd att förlora helt enkelt....




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0