mittmalande

Man blir så jävla ensam i en relation som har flippat ur



För man skäms över att prata om det man känner sig svag man känner sig dum och man känner sig dömd



Och man vet redan vad människor kommer att säga och just därför vill man inte höra det



För det hjälper inte och hade man varit stark nog att bara dra sig ur skiten så hade man väl gjort slag i saken istället för att gå runt och gnälla över läget..



Min kropp ser ut att ha gått upp minst fem kg och ansiktet ser ut att ha åldrats tio år man kan ju lugnt säga att sorg sätter sina spår på fler ställen än i själen....




R satt häromkvällen och hävde ur sig sentimental skit som att :jag kommer alltid att älska dig vad som än händer hur det än blir mellan oss


sånt där dravel gör mig bara arg för som jag sa till honom så hjälper det inte mig speciellt mycket att veta att det finns folk som sitter och älskar mig på avstånd.....Det känns snarare bara ännu mer sorgligt att en av dom få människor i den här världen som faktiskt känner mig på djupet och älskar mig inte ska kunna göra det på plats....
Jag behöver ha kärlek i mitt liv !!!!!!!!!!!!!!!


Jag vill ha dom människor som älskar mig i mitt liv är det för mycket begärt ????



På sätt och vis är det väl det då människor måste få välja själva och då ingen av de människor som älskar mig egentligen är skyldig mig ett skit då vi inte är släkt med varandra....Då vi är fria från familjeskulden......




Apropå familjeskuld så känner jag mig orubblig i mitt sinne när det gäller mina föräldrar


Jag har varit på botten psykiskt på sistone men jag är fortfarande ingen idiot



Ett telefonsamtal där en av dom låtsas som att allt är ok mellan oss och ringer och bjuder mig på lunch ändrar inte ett skit utan bekräftar snarare att allt är som vanligt......
Mobilen du ringer till är fortfarande full med dina sjuka sms du kanske borde börjat samtalet med att förklara dom istället...
Du kan ju låtsas som att det regnar men för mig är sikten  klar och jag avskyr det jag ser...



Du hade kunnat börja med att be om ursäkt för allt du utsatt mig för allt du låtit andra utsätta mig för och framför allt att du inte tagit ansvar för det förräns nu när jag är 26 år gammal .....

Men du kan inte ta dom orden i din mun för du är inte beredd att ta ansvar för ett skit...



Och då kan det va.....Jag behöver inte mer vansinne mer falskhet mer förnekelse och känslokyla i mitt liv




Bara för att du väljer att låta din egen Pappa löpa så betyder inte det att jag tänker låta dig göra samma sak....
Jag förstår inte hur du kan svälja det han gjorde mot dig hur du kan vistas i samma rum som honom......

som att allt är ok bara för att det var så länge sen


Det var länge sen för mig oxå men jag glömmer aldrig


Och det vet jag att inte du heller har gjort...



Du spelar teater med honom, farmor och dina syskon och det är en riktigt sjuk pjäs........



Nu sätter vi oss runt bordet och pratar om trevliga saker och ingen låtsas om att Farmor har suttit på hispan och att farfar är en sadistisk pedofil,,,,,,



Jag vet i mitt hjärta att du fortfarande drömmer mardrömmar om det och det är inget jag önskar dig
Det är inte det utsatta barnet inom dig jag är arg på det är den del av dig jag skulle vilja ta i min famn och krama om



Men det går inte då det utsatta barnet inom mig ser en vuxen man som borde ha skyddat mig när jag tittar på dig det utsatta barnet inom mig ser min egen förövare...




Vår familjebyk är så smutsig att den skulle behöva tvättas inför hela sverige för att någonsin ha en chans att bli det minsta ren........


Jag kanske borde skriva en bok om eländet trots allt......Med mitt eget ansikte på framsidan för jag har slutat att skämmas över er och era missgärningar enda sättet att bryta den onda cirkeln är att rikta en strålkastare mot mörkret....


I samma stund som jag slutade att låtsas så började jag att tycka om mig själv så mycket mer.....




Jag har inga föräldrar vid min sida men jag har åtminstone mig själv har du ??????