Hämnd enligt mig....
Hämnd kan se ut på många olika sä'tt och vår uppfattning om vad som är en bra hämnd verkar vara väldigt individuell......
Att ta tillbaka kontrollen över sitt eget liv är enligt mig den största och bästa hämnden av dom alla..
Gör man det kan man strunta i alla idioter och istället fokusera på sig själv och sin egen utveckling.
Sen kan man ju göra som Jackie Ferm oxå och vika ut sig i Slitz och sära på benen i Paradise hotel...
Fast frågan är ju om den hon hämnas mest på inte är sig själv...
Om hon nu är så pissed off på pappa svartenbrandt borde hon skita i honom och göra positiva saker för sig själv istället.
Det som gjorde mig lite bekymrad när jag såg första avsnittet är inte det faktum att miss jackie och mr john valde att så oblygt sätta på varandra redan första kvällen...
Utan att de gjorde det så mekaniskt så helt utan passion.....
Vart var kemin flirten spänningen ?
Det var mer som att du är tjej jag är kille vi har räkat hamna i samma rum , nu kör vi !!!
Deras oheliga allians under täcket var en skam för allt vad bra sex handlar om...
Det är ju sånna där onenighters man ångrar...dom där det inte ens fanns en spänning ,...man var uttråkad redan från början liksom.....
Jag har inte alls praktiserat min hämnd bra det senaste halvåret...Jag har släppt allt och gått runt som en zombie..
Men nu är det slut med det, någonting har skakat om mig..Jag tänker inte skriva vad det behåller jag helt för mig själv...
Men något har verkligen fått mig att tänka till så nu är det nya tag och imorgon är det en helt ny dag..
Att ta tillbaka kontrollen över sitt eget liv är enligt mig den största och bästa hämnden av dom alla..
Gör man det kan man strunta i alla idioter och istället fokusera på sig själv och sin egen utveckling.
Sen kan man ju göra som Jackie Ferm oxå och vika ut sig i Slitz och sära på benen i Paradise hotel...
Fast frågan är ju om den hon hämnas mest på inte är sig själv...
Om hon nu är så pissed off på pappa svartenbrandt borde hon skita i honom och göra positiva saker för sig själv istället.
Det som gjorde mig lite bekymrad när jag såg första avsnittet är inte det faktum att miss jackie och mr john valde att så oblygt sätta på varandra redan första kvällen...
Utan att de gjorde det så mekaniskt så helt utan passion.....
Vart var kemin flirten spänningen ?
Det var mer som att du är tjej jag är kille vi har räkat hamna i samma rum , nu kör vi !!!
Deras oheliga allians under täcket var en skam för allt vad bra sex handlar om...
Det är ju sånna där onenighters man ångrar...dom där det inte ens fanns en spänning ,...man var uttråkad redan från början liksom.....
Jag har inte alls praktiserat min hämnd bra det senaste halvåret...Jag har släppt allt och gått runt som en zombie..
Men nu är det slut med det, någonting har skakat om mig..Jag tänker inte skriva vad det behåller jag helt för mig själv...
Men något har verkligen fått mig att tänka till så nu är det nya tag och imorgon är det en helt ny dag..
Inte ens tjejen på tidningsomslaget ser ut som tjejen på tidningsomslaget..
Så hur fan ska då jag kunna se ut så???????
Jag har helt och sjuka orimliga krav på mig själv när det gäller mitt utseende...
Jag hänger upp mig på detaljer och får råångest
Andra får se ut hur dom vill, jag tycker tom att det är befriande med folk som släppt taget och inte ens försöker behaga.
Men jag jag måste vara perfekt.
Det låter säkert väldigt suspekt för er som lever i min närhet och ser mig luffa runt osminkad i joggingbyxor varje dag...Mest ofixad av alla liksom
Typiskt mig man ser en sak och tror att man vet. Men det bubblar så mycket inuti som kan betyda något helt annat än det jag signalerar utåt
Jag fixar mig inte för jag känner mig ändå så ful att det inte ens är någon ide att försöka
Så i stället för att försöka leva upp till de orimliga krav som bara ger mig ångest släpper jag taget helt i stället.
Jag försöker inte ens helt enkelt...
Så här har vi ett lysande exempel på hur den tjejen som ser luffigast ut i hela tunnelbanevagnen
Oxå kan vara den med högst utseendekrav på sig själv....
Life aint always what it seems to be
Just like me
Just like me
Sähär kan det gå alla föräldrar när man bara talar om sin dotter i positiva ordalag när det gäller hennes utseende
Jag har så många gånger känt att mitt utsennde är allt jag har och inte ens det är värt att framhäva så då kan ni ju tänka er hur värdefull jag känner mig......
Det finns så många tjejer med utseenden som är bättre än mitt
Och desutom är det något som försvinner eller snarare förändras med tiden...
Tack Mamma och Pappa ni lärde mig att bygga hela mitt värde på något som egentligen inte är ett skit värt och som desutom förfaller varje dag efter 20.
Jag har alltid känt att jag kommer inte att bli gammal ,få rynkor ,bli tant..
Mitt utseende är det jag har kunnat klänga mig fast vid hela mitt liv
Det enda som jag har litat på ska kunna köpa mig lite kärlek
Eller åtminstone uppmärksamhet..
Och när det försvinner då försvinner jag
R skulle bara veta det när han sitter och pratar om att det är så tråkigt att jag aldrig fixar till mig..
Att jag inte bryr mig....
Jag har aldrig haft en människa i mitt liv som har älskat mig villkorslöst eller GRATIS om man säger så
Och det har jag fortfarande inte...
R älskar mig jättemycket det vet jag..Han älskar mig så mycket som en man kan älska en kvinna ....
Men jag måste fortfarande prestera ,vara en bra fliclkvän...eller en bra kompis eller en bra inte fan vet jag!!!!!!
Bra måste jag vara iaf och duktig...Duktig som fan det är jag det fröken Duktig....
Fröken duktig som inte drickar och bantar när det behövs och alltid är så snäll och trevlig......
Och tacksam tacksam för alla smulor hon får..
På sista tiden har jag bara velat kräkas mer och mer på det där....
För det spelar ingen jävla roll hur duktig jag är..Jag är skadat virke som aldrig går att laga....
Jag har formats av hat istället för kärlek och är alldeles svart inuti.......................
Helt svart kolsvart och ibland får jag lust att bara skita i allt för det spelar ändå ingen roll livet känns som ett jävla hån.......När jag menar skita i allt menar jag inte döden utan mer att jag får lust att släppa på kontrollen raka av mig allt hår och spotta alla jag känner i ansiktet och se hur många som stannar kvar när jag inte är så jävla gullig längre..................
Endast en MOR kan älska ett sådant utseende/Beteende////////// Jo fast jag har ju ingen Mor och ingen Far heller!!!
så det är väl bäst att jag fortsätter att uppföra mig då eller vad tror ni ?????????????
Jag har helt och sjuka orimliga krav på mig själv när det gäller mitt utseende...
Jag hänger upp mig på detaljer och får råångest
Andra får se ut hur dom vill, jag tycker tom att det är befriande med folk som släppt taget och inte ens försöker behaga.
Men jag jag måste vara perfekt.
Det låter säkert väldigt suspekt för er som lever i min närhet och ser mig luffa runt osminkad i joggingbyxor varje dag...Mest ofixad av alla liksom
Typiskt mig man ser en sak och tror att man vet. Men det bubblar så mycket inuti som kan betyda något helt annat än det jag signalerar utåt
Jag fixar mig inte för jag känner mig ändå så ful att det inte ens är någon ide att försöka
Så i stället för att försöka leva upp till de orimliga krav som bara ger mig ångest släpper jag taget helt i stället.
Jag försöker inte ens helt enkelt...
Så här har vi ett lysande exempel på hur den tjejen som ser luffigast ut i hela tunnelbanevagnen
Oxå kan vara den med högst utseendekrav på sig själv....
Life aint always what it seems to be
Just like me
Just like me
Sähär kan det gå alla föräldrar när man bara talar om sin dotter i positiva ordalag när det gäller hennes utseende
Jag har så många gånger känt att mitt utsennde är allt jag har och inte ens det är värt att framhäva så då kan ni ju tänka er hur värdefull jag känner mig......
Det finns så många tjejer med utseenden som är bättre än mitt
Och desutom är det något som försvinner eller snarare förändras med tiden...
Tack Mamma och Pappa ni lärde mig att bygga hela mitt värde på något som egentligen inte är ett skit värt och som desutom förfaller varje dag efter 20.
Jag har alltid känt att jag kommer inte att bli gammal ,få rynkor ,bli tant..
Mitt utseende är det jag har kunnat klänga mig fast vid hela mitt liv
Det enda som jag har litat på ska kunna köpa mig lite kärlek
Eller åtminstone uppmärksamhet..
Och när det försvinner då försvinner jag
R skulle bara veta det när han sitter och pratar om att det är så tråkigt att jag aldrig fixar till mig..
Att jag inte bryr mig....
Jag har aldrig haft en människa i mitt liv som har älskat mig villkorslöst eller GRATIS om man säger så
Och det har jag fortfarande inte...
R älskar mig jättemycket det vet jag..Han älskar mig så mycket som en man kan älska en kvinna ....
Men jag måste fortfarande prestera ,vara en bra fliclkvän...eller en bra kompis eller en bra inte fan vet jag!!!!!!
Bra måste jag vara iaf och duktig...Duktig som fan det är jag det fröken Duktig....
Fröken duktig som inte drickar och bantar när det behövs och alltid är så snäll och trevlig......
Och tacksam tacksam för alla smulor hon får..
På sista tiden har jag bara velat kräkas mer och mer på det där....
För det spelar ingen jävla roll hur duktig jag är..Jag är skadat virke som aldrig går att laga....
Jag har formats av hat istället för kärlek och är alldeles svart inuti.......................
Helt svart kolsvart och ibland får jag lust att bara skita i allt för det spelar ändå ingen roll livet känns som ett jävla hån.......När jag menar skita i allt menar jag inte döden utan mer att jag får lust att släppa på kontrollen raka av mig allt hår och spotta alla jag känner i ansiktet och se hur många som stannar kvar när jag inte är så jävla gullig längre..................
Endast en MOR kan älska ett sådant utseende/Beteende////////// Jo fast jag har ju ingen Mor och ingen Far heller!!!
så det är väl bäst att jag fortsätter att uppföra mig då eller vad tror ni ?????????????
Gör riktig kärlek alltid ont i hjärtat ?
Vissa dagar är jag rädd för allt till och med det som är vackert ...
Som min kärlek till R.
Den kärleken och det vi har byggt upp tillsamans är det vackraste jag har !
Och jag skräms av makten den har över mig.
För om den kan förändra mig så mycket laga mig och fylla mig med liv.
Måste den oxå kunna förgöra mig på ett ögonblick..'
Jag har stängt av hela mitt liv stängt av och stängt ute ,människor, känslor det är så jag har överlevt.
Jag har stängt av för att jag aldrig har varit trygg nog att kunna unna mig lyxen att älska någon till fullo.
Och kanske har jag ibland älskat men inte liatat...
Men jag både älskar och litar på R och ibland känns det som det läskigaste jag har gjort...
Hur fucked up är man då när minsta antydan till lycka gör en livrädd ???
Det är som att jag känner mig tryggare med någon som ger mig ett helvete för det är jag åtminstone van vid.
Det vet jag hur jag ska hantera...Jag stänger av.
Eller rättare sagt jag kopplar nog aldrig på..
Jag har varit avstängd så länge jag kan minnas.
Min mamma hatade mig redan i magen och jag tror att barn känner sånt.
Jag kom till världen med ett ilvrål tacka fan för det !
Kanske kände jag på mig vad som väntade.
Jag önskar att jag hade kunnat fortsätta skrika fortsätta vara arg det är åtminstone livskraft i det i ilskan..
Men jag blev sorgsen istället ledsen och tyst..liksom kraftlös det tar mycket energi att stänga av.
Tro mig inuti finns den där lilla nyfödda kvar, den skriker ut sin ångest och besvikelse över att behöva komma till världen under sånna jävla skit villkor...Att läggas i famnen på någon som redan hatar en ibland känns det som att det hade varit barmhärtigare om de hade avlivat mig direkt istället för att skicka hem mig .
på nån jävla flummkurs som min Pappa skickde mig på när jag var 18 satt kurskledaren och sa att i pausen skulle
alla gå och ringa sina föräldrar och säga att man älskar dom..
- Jag gick fram till henne och sa men tänk om man inte gör det då,jag älskar inte min mamma ?
Då sa den vidriga kärringen
- Men det är klart att du gör det är ju hon som har gett dig livets gåva
Och jag sa
- Ja men vem har sagt att jag är glad och tacksam för det, vem har bestämt att livet ,hur jävligt det än är alltid är en gåva.
Då tittade hon på mig som att det var det sjukaste hon hört och jag min idiot jag skämdes....'
Fast Det var hon som borde skämmas vem fan var hon att sitta och tala om för folk hur de ska tycka,tänka och känna om sina föräldrar..
De gånger jag och R haft problem bråkat och nästan gjort slut
Har jag aldrig ens smakat på sorgen.
Jag har hamnat i något slags chocktillstånd.
Chock är vad kroppen tar till när sinnet rinner över,chock är vårt skydd mot psykos, total galenskap och en sorg som är så stor att den slukar allt som kommer i dess väg..
Den dagen det tar slut mellan oss kommer jag att bli galen på riktigt..
Och det är fan så orättvist för det handlar inte ens om något så banalt som att jag skulle älska honom mer...
Jag tror faktiskt att vi i grunden älskar varandra ungefär lika mycket..
Det handlar om olika utgångslägen......Det handlar om vad man har råd att förlora helt enkelt....
Som min kärlek till R.
Den kärleken och det vi har byggt upp tillsamans är det vackraste jag har !
Och jag skräms av makten den har över mig.
För om den kan förändra mig så mycket laga mig och fylla mig med liv.
Måste den oxå kunna förgöra mig på ett ögonblick..'
Jag har stängt av hela mitt liv stängt av och stängt ute ,människor, känslor det är så jag har överlevt.
Jag har stängt av för att jag aldrig har varit trygg nog att kunna unna mig lyxen att älska någon till fullo.
Och kanske har jag ibland älskat men inte liatat...
Men jag både älskar och litar på R och ibland känns det som det läskigaste jag har gjort...
Hur fucked up är man då när minsta antydan till lycka gör en livrädd ???
Det är som att jag känner mig tryggare med någon som ger mig ett helvete för det är jag åtminstone van vid.
Det vet jag hur jag ska hantera...Jag stänger av.
Eller rättare sagt jag kopplar nog aldrig på..
Jag har varit avstängd så länge jag kan minnas.
Min mamma hatade mig redan i magen och jag tror att barn känner sånt.
Jag kom till världen med ett ilvrål tacka fan för det !
Kanske kände jag på mig vad som väntade.
Jag önskar att jag hade kunnat fortsätta skrika fortsätta vara arg det är åtminstone livskraft i det i ilskan..
Men jag blev sorgsen istället ledsen och tyst..liksom kraftlös det tar mycket energi att stänga av.
Tro mig inuti finns den där lilla nyfödda kvar, den skriker ut sin ångest och besvikelse över att behöva komma till världen under sånna jävla skit villkor...Att läggas i famnen på någon som redan hatar en ibland känns det som att det hade varit barmhärtigare om de hade avlivat mig direkt istället för att skicka hem mig .
på nån jävla flummkurs som min Pappa skickde mig på när jag var 18 satt kurskledaren och sa att i pausen skulle
alla gå och ringa sina föräldrar och säga att man älskar dom..
- Jag gick fram till henne och sa men tänk om man inte gör det då,jag älskar inte min mamma ?
Då sa den vidriga kärringen
- Men det är klart att du gör det är ju hon som har gett dig livets gåva
Och jag sa
- Ja men vem har sagt att jag är glad och tacksam för det, vem har bestämt att livet ,hur jävligt det än är alltid är en gåva.
Då tittade hon på mig som att det var det sjukaste hon hört och jag min idiot jag skämdes....'
Fast Det var hon som borde skämmas vem fan var hon att sitta och tala om för folk hur de ska tycka,tänka och känna om sina föräldrar..
De gånger jag och R haft problem bråkat och nästan gjort slut
Har jag aldrig ens smakat på sorgen.
Jag har hamnat i något slags chocktillstånd.
Chock är vad kroppen tar till när sinnet rinner över,chock är vårt skydd mot psykos, total galenskap och en sorg som är så stor att den slukar allt som kommer i dess väg..
Den dagen det tar slut mellan oss kommer jag att bli galen på riktigt..
Och det är fan så orättvist för det handlar inte ens om något så banalt som att jag skulle älska honom mer...
Jag tror faktiskt att vi i grunden älskar varandra ungefär lika mycket..
Det handlar om olika utgångslägen......Det handlar om vad man har råd att förlora helt enkelt....
